AnTi

Idag steg mina vuxenpoäng från noll till hundra... eller kanske mina pensionärspoäng, beror på hur man ser det. Jag följde nämligen med mina päron till filmklubben. För tvåhundra kronor kan man bli medlem och få se sju filmer några utvalda lördagar in på detta halvåret. Det är lite speciella filmer som visas och då menar jag inte typ Göta Kanal 3 eller American Pie utan filmer som Gosskören, Flickan med pärlörhänge och Vicki, Christina, Barcelona.
Idag visade de The Reader. Mycket bra film med Kate Winslet, David Kross  och Ralph Fiennes i huvudrollerna. Den fick en verkligen att börja tänka och den var vacker och sorglig på samma gång. 
Det är en lång och ganska komplicerad film och klockan är ett på natten just nu så ni får googla det om ni är intresserade. 



 

Kate Winslet och David Kross...


Sedan vid kl sju kom Johanna förbi och jag, Johanna, lillasyster och Josefin knökade ner oss i min soffa och tittade på en annan höjdar rulle. Dirty Dancing 2.

Och där sjönk mina vuxenpoäng från hundra till noll. 

Men jag erkänner. JAG ÄLSKAR DIRTY DANCING 2. Ni får gärna tycka att jag är världens lök men jag förnekar inte min kärlek till den här filmen. 
Ni som har sett den vet att den utspelar sig på Kuba 1958 precis innan Fidel Castros revolution. Filmen är full av fantastisk kubansk musik, latino dans, vackra tidsenliga kläder, romantik men även historia och politik. Det är verkligen ingen svårsmält film men jag tycker inte att det alltid behöver vara så djupt eller knepigt. Nej ibland behöver man en feelgood film.  





Diego Luna och Romola Garai...





Jag...

Visst kan de vara jobbiga, irriterande och oerhört bra på att bara vara i vägen.
Men egentligen finns det ju inga syskon som är bättre än ens egna. Visst skulle man kunna göra allt för att beskydda dem om de skulle vara i fara eller hjälpa dem om de behövde hjälp.
Så jag vill bara säga...kom ihåg att krama dem och berätta för dem att du älskar dem och att du är stolt över dem. För en dag kan det vara för sent och de kanske bor långt bort eller ännu värre, något kan ha hänt dem. 

Syskonkärlek ^^

Ojojoj det är så mycket som har hänt på en och samma vecka...helt sjukt. Och jag är helt slut, mest på grund av alla känslor som har svallat fram och tillbaka.

Ska försöka sammanfatta förra veckan lite smått.

Försökte på fyra dagar säga Hej då till alla personer som jag lärt känna under tiden i Schweiz och det var både svårt tidsmessigt och emotionellt. Jag blir lätt så himla fäst vid personer så jag började ju gråta bara av att tänka på att jag skulle säga hej då till alla.
Killarna (Burri, Jari, Dario) och jag åkte på onsdagen till Bern för att äta en avskedsmiddag på en Italiensk restaurang det var trevligt men sorgligt. 
På kvällen så hade Fabienne, Tanja, Elina, Lisa och Isi planerat att vi skulle ha en photoshooting. Fabiennes bror är nämligen fotograf så han skulle ta bilderna. Så det blev en massa roliga bilder tagna den kvällen.
Sedan var det packning som gällde för min del och så även det jobbigaste avskedet.
Elias har precis som jag lätt till tårar så det var ett tårdrypande Hej då. Vi sa inte så mycket vi visste ju båda vad det innebar att jag skulle åka så vi bara höll om varandra.

I´ll contuinue my journey in another direction but I´ll miss you all for sure... 


På torsdagen flög jag (i världens minsta flygplan) från Zürich till Köpenhamn där jag träffade storasyster Cecilie. Det var verkligen roligt att träffa henne igen och ett bra ställe att mellanlanda på innan jag kom hem till verkligheten.

Så jag fick se henne och engelsmannens (James, hennes pojkvän) lägenhet. En söt liten tvåa som låg i Hvidovre som är omöjligt att uttala om man inte är dansk. James föröker inte ens uttala de olika delarna av Köpenhamn längre utan han har hittat på egna namn istället. När han ska förklara Hvidovre säger han bara " I live in Hövdöv in Copenhagen" vilket vi såklart tycker är jättekul.
I alla fall så hade jag en jättemysig vistelse i Köpenhamn. Vi gick på Museum, bio, barer, i affärer och åt god mat. Jag kommer definitivt resa dit snart igen och Cecilie och James blir man bara glad av att umgås med.



  

De lyckliga tu ...

Nu har jag varit och lämnat av Malle på flygplatsen. Hon har varit här sedan i onsdags och vi har haft jättetrevligt och roligt. Tyvärr för henne så har hon fått kommit i min ” Åh , Herregud jag åker hem om mindre än en vecka! ” period. Så jag har varit omväxlande glad och förtvivlad. Glad för att komma hem och träffa alla härliga vänner och familj och förtvivlad över att lämna alla vänner här nere.

Jag har träffat så otroligt fina människor här nere och fått så bra vänner.  Vi har haft så roligt och upplevt så mycket tillsammans. Detta gör det så svårt att lämna dem.

Tankarna som går runt i mitt huvud när jag är sådär förtvivlad är att jag kanske aldrig kommer få träffa mina vänner här igen. Och jag är rädd att tappa kontakten för sanningen är ju den att jag nog inte kommer hålla kontakten med i alla fall hälften av dem vare sig jag vill eller inte.
Med tiden så händer det så många olika saker och man är på så olika ställen i livet och träffar andra människor att man inte kan hålla kontakten med alla som man har träffat. Det är ju egentligen en del av livet, människor kommer och människor går… men det gör mig ändå så ledsen att tänka på.

Sedan har jag också lite sådär Lidköpingsångest… kommer jag bli helt apatisk när jag kommer tillbaka i de gamla fotspåren eller kommer jag att kunna ta itu med det som behövs?
Jag ska nog skriva en lista på saker som ska göras när jag kommer hem, projekt som ska startas osv. 
 
Förhoppningsvis kommer jag hem som en glad Anna som har varit ute och upplevt en liten del av världen och har många nya idéer och tankar och kanske bara kanske har jag blivit lite visare än innan.




                          

Det här är personerna jag ska dela hus med när jag kommer hem :)

Men trots separationsångest och ledsna avsked så kommer jag hem till en trygg familj, vänner vars sällskap och vishet jag saknat och en hemstad som är välbekant men ändå älskad.