AnTi

idag har jag varit och hämtat upp min danska barndomskompis Amalie på Zürich flygplats. Hon kom med flyget kl 11.35 och sedan tog vi tåget in till Zürich tågstation og mötte Elias, Burri, Jari och Dario.







Mooona! Det er en isbryder!! (internskämt)

Hvor?! Hvor er den?!

Så gick vi längs huvudgatan Bahnhofstrasse och kollade in rean. Men jag köpte inget för trots att det är rea så är det sjukt dyrt. Efter att ha tittat runt och tagit en kaffe så skulle Burri och Dario hem men Elias och Jari stannade med mig och Malle.




Don´t ask...

Vi gick sedan till den gamla delen av Zürich som är väldigt vacker och mysig. Där gick vi till en cool restaurang som jag, Lisa, Sebastian och David åkte till för att fira min födelsedag för ett tag sedan. Zic Zac heter restaurangen och har rock som tema. Där spelas livemusik och i taket hänger en gigantisk gitarr.

På väg ifrån restaurangen stötte vi även på Elias klasskamrat Yvonne och hennes franska pojkvän, som förövrigt ser ut som sångaren i the Kooks. Två riktigt trevliga personer.

Klockan sju var Malle för trött för att göra stan, vilket var mycket förståeligt då hon gått upp kl fem på morgonen. Så åkte vi hem med Jari (Elias stannade för att möta upp Yvonne och The Kooks sångaren ;) igen).




Malle på tåget mot Olten :)

Och nu ligger vi här på madrasserna och slöar.

Och så avrundar vi inlägget med proffsbloggerskan själv i sin tron på bloggtoppen... 

På klapparna som jag gav familjen här nere så tänkte jag för att hedra ett av mina fosterland, att göra julklappsrim. Och eftersom jag tycker om att ge bort personliga julklappar så hade jag tänkt ut vad jag skulle ge var och en. Men vad ger man till en man i 50 årsåldern som inte är ens pappa, farbror eller liknande? Det var min fråga. Men så kom jag på det, Pasta! Barnhard älskar pasta och bröd, han skulle kunna äta det tre gånger om dagen om han fick. Och så älskar han ju Italien också. Så då var mitt problem löst och när jag var i St Gallen med Margret så slog jag till på ett paket närproducerad och "handgjord" pasta och en speciell delikatess pesto. hade gärna köpt det till mig själv också men men...en annan gång kanske. 

I alla fall då kommer vi till rim delen. Jag tänkte dela med mig av mitt lilla rim till Bernhards Italienska julklapp:

I tried to,  but I could not get Berlusconi away for you
So something else from Italy will have to do

Till saken hör att Bernhard inte har varit i Italien sedan Berlusconi blev premiär minister för att han inte vill stötta ett land med en sådan man (galning) vid makten. Ni som sett på nyheterna vet även att den Italienska premiär ministern blev attackerad med en sten för några veckor sedan (därav "I tried to, but I could not get Berlusconi away for you...).
Vad som hände med mannen som kastade stenen vet jag tyvärr inte...ska nog kolla upp det. 

 





Mmm pasta!









Berlusconi är själv ganska bra på att skämta "By definition, as a Prime Minister I cannot be a liar."

Julfirandet här nere är egentligen ganska likt det svenska men det finns en del skillnader. T.ex. på julafton så firar man inte hela dagen utan just bara på aftonen. Man har ingen tomte eller så heller som kommer med presenterna. Såklart får man lite hemlängtan sådär på jul, det är ju den tiden man alltid firar med sin familj annars men jag klarade mig ganska bra ifrån det.  
Jag hade en mycket fin och trevlig julafton med trevligt sällskap, julstämning, god mat, julklappar, julsånger och hela kittet.  

Så här såg vår julaftonskväll ut :

Här är vår vackra julgran...

David och Lisa i köket. Det var David som stod för middagen som var väldigt annorlunda från den svenska julmaten men riktigt god.  





Middagsbordet...





Julsånger skulle det sjungas (David ser måttligt road ut haha) och jag fick bidra med en svensk julsång så det blev Gläns över sjö och strand.





Cabo blev galen...jag misstänker starkt att han reagerade på dissonansen i våra julsånger.

En inte allt för bra bild på en glad Anna efter en fin julafton. 
Sen måste jag ju bara nämna att jag fick feber och blev ganska sjuk samma kväll. Det är bra timing tycker jag, på själva julafton och så passade det ju fint att jag hade konsert morgonen efter :)  

Kom precis på en rolig grej som jag måste skriva ner. Jag var på kören i måndags och vi övade inför Mozart konserten på fredag.

Jag sitter bredvid en väldigt rolig och snäll dam när vi sjunger. Det är bra för mig därför att hon kan prata engelska. Men saken är den att hon är väldigt förvirrad och lite småknasig och hon frågar mig oftare vart vi ska sjunga och vad dirigenten säger än vad jag frågar henne. Och det är ju lite komiskt då vår dirigent talar Schweizisk tyska och det är ju inte det som är mitt starkaste kort precis. Sedan kan det bero på att hon (inte dirigenten) bara kan höra på höger öra och det kan nog göra vem som helst lite desorienterad.

Så för att komma till saken. Kören gjorde uppvärmningsövningar och ni som sjunger vet att man ska vara avslappnad i kroppen när man ska sjunga. Så vi gjorde en övning där man ska skaka hela kroppen och vi började med höfterna. Då säger min sångpartner ...

" Hehehe Sexy huh? "


Och då vill jag tilläga att hon är kanske 65 år och att vi sjunger i en katolsk kyrkokör.

Här är lite bilder från när jag var på Operan i Zürich och såg Madame Butterfly med Margrethe i November.

Igår  var jag och dessa muppar ...

...David och Baftier i Bern för att handla julklappar. De är inte så farliga som de ser ut, lite galna men väldigt snälla. David är min värdbror och Baftier är hans bästa kompis.
Jag hittade nästan allt jag behövde så jag kom hem nöjd. Dock var det väldigt mycket folk ute vilket stressade mig en del men det gick ju som sagt bra till slut. 

Jag vet inte men jag och David lyckas aldrig riktigt på kort haha... 

Sedan åkte jag till Burri för att äta riktig choklad fondue för första gången. Det var riktigt gott och med trevligt sällskap så kunde det ju inte bli bättre.

Burri, Dario, Jari och Blondie tar för sig...




Gottttttt...


Sedan skulle vi alla höra på Jimi Hendrix, Burris största kärlek (efter Blondie dvs) och han hoppades väl på att frälsa oss alla. Vi fick även höra hans skills på el gitarren. Han kallade sig själv amatör...det kanske han är men en duktig en. Det var inte några lama ackord C,D,G och Em här nej han spelade Jimi Hendrix stycken. Imponerande. Sedan skulle alla ut på rökpaus och jag tyckte inte riktigt att de sociala 10 minutrarna var värda lungcancer (av passiv rökning) och förkylning (det regnade) så jag stannade inne och provade gitarren för mig själv. Så jag spelade det enda jag kan spela Halleluja av Leonard Coen och Smoke on Water. Inga Jimi Hendrix intron där nej, bara G, Em, C, D. Men det räckte för att göra mig lycklig. Sedan kom Elias från en dag i studion och han hittade mig sittandes i min ensamhet plinkandes på gitarren. 

Efter det hade jag svenska lektion för "Möru" som tittade förbi och hade träffat någon tjej som var halvsvensk som han ville impa lite på tror jag. 

Här är en lista på de knasigaste smeknamnen här nere, bara för att: 

Möru (Daniel Moor)
Mösu (Vet ej hans riktiga namn)
Blondie (Natasa)
Trouti (Stephanie Troutweiler)
Woudi (Lisa Walter)  

Det är så tragiskt, precis som när Heath Ledger dog. Både Heath Ledger och Brittany Murphy var skådespelare som jag verkligen tyckte om och jag var fascinerad av dem. De var båda speciella skådespelare men de levde inte i rampljuset sådär som många andra kändisar gör. Och långa perioder hörde man ingenting om dem och det gjorde mig nyfiken.

Den senaste tiden har jag funderat på var Brittany tagit vägen, om hon gjort några filmer det senaste eller så.
Jag drömde till och med här om dagen att jag letade upp en mejladress till hennes agentur och frågade vart hon tagit vägen och att jag ville se henne i en ny film...Om inte det är läskigt then tell me what is.

Och i morse så kollade jag i tidningen hos Elias och såg en bild på henne och en lite artikel och jag tänkte "vilket sammanträffande att de skriver om henne nu när jag har funderat på vart hon tagit vägen". Jag försökte förstå vad det stod i artikeln men förstod bara en del av det. Så jag bad Elias översätta och då sa han "The headline says she is dead"...och jag svarade "What?! are you serious?".

Jag blev chockad men ändå inte. Det är så hemskt när så unga människor dör, jag blir alltid lika illa berörd men det är inte ovanligt att dessa kända människor inte klarar pressen. Snart hoppas jag de får klarhet i varför hon dog.

Vila i frid.






http://www.youtube.com/watch?v=7VBex8zbDRs

En mycket vacker sång av John Mayer, Gravity.

Detta inlägg vill jag tillägna alla mina vänner. Jag känner mig lyckligt lottad som har så fina vänner. Och det är inga tomma ord,  jag menar det med hela mitt hjärta.

Mina närmaste vänner har alltid gett mig stöd, glädje, skratt och de har funnits där genom alla perioder, de svåra såväl som de lätta. Jag har lärt mig så mycket av dem och de har hjälpt mig att utvecklas som person. 

Vi lär oss av hur andra hanterar livet och vi älskar varandras olikheter. 

Att veta att man alltid kan ringa, skriva eller bara komma förbi en vän när man behöver prata det är mer värt än guld. Detta kan jag märka och uppskatta mycket mer nu när jag sitter här i ett annat land. Allt är väldigt spännande och det händer mycket men de nya kontakter och vänner man får har man ju inte samma relation till som till sina vänner där hemma. Och allt är inte roligt och lätt när man kommer till ett nytt land och allt är okänt. Men jag har haft mina vänner att ringa eller skriva med när jag haft hemlängtan eller haft något jag måste prata om. 

TACK   

Jag älskar er





Älskar den här bilden. Madelene, Frida,Jag, Anna, Hanna <3

Anna och Jag har mycket mer gemensamt än våra namn. Anna är en av mina äldsta vänner och hon har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Vi har varit igenom så mycket tillsammans och vi kommer alltid att hålla ihop. Anna har lärt mig så mycket om livet och hon är en stark och modig människa <3




Madelene är också hon en mycket modig och stark människa. Vi har känt varandra i 4-5 år och vi har gjort så mycket kul ihop och upplevt så mycket oförglömligt. Du är bäst Madde:)




Hanna är nog den klokaste och ödmjukaste människan jag känner. "Don´t thank me, my wisdom is a gift to the world" som hon själv hade sagt ;) Vill man ha bra tips eller behöver få klarhet i något som rumlar runt i huvudet då är det Hanna man ska prata med. 

Karin och jag lärde känna varandra under vår resa till Indien. Karin är en tjej med ett beundransvärt driv, man kan inte bli annat än imponerad. Hon är otroligt lojal och härlig och att hålla ett samtal kort med henne är omöjligt det finns alltid så mycket att prata om.  


Alla ni andra vänner där ute tro inte att ni är bortglömda, aldrig att jag skulle glömma er! Tack för att ni finns och gör livet värt att leva <3

Hej

Jag har varit dålig på att uppdatera de sista dagarna, jag ber om ursäkt. 

De senaste dagarna har jag inte gjort så värst mycket intressant men jag har ändå inte haft tid att uppdatera...hmm. Torsdagen bestod till störst del av att leta pepparkakor i affärerna. Det var svårare än man kan tro. Men jag hittade till slut det jag letade efter och köpte i princip upp hela deras lager, fyra paket, inte särskilt stort lager.

Sen blev det handboll på kvällen, sista träningen...snyft. Det var tråkigt, jag kommer sakna det, både träningen, tjejerna och vår goa tränare Hänsu. Jag fick säga Hej då till laget och sedan bjöd jag dem på pepparkakor. Usch , kändes så sorgligt när alla stod där och knaprade och jag visste att jag kanske aldrig skulle få se de andra igen.




 

Jag och Jan-Marie innan träningen...




En av spelarnas kommentarer till denna bilden var "Hänsu, you have a glowing ass!"


Efter handbollen gick jag hem till Elias som bor precis där vi tränar, för att överraska honom och önska honom lycka till. Han jobbade med ett stort arbete som skulle vara klart dagen efter och han hade knappt sovit något i veckan. Sen gav jag ett paket med pepparkakor till hans föräldrar med en fin grön rosett runt om. De blev jätteglada och tyckte det var kul. Sedan frågade de om jag ville fira jul hos dem. Vi kom fram till att jag förmodligen kommer förbi dem för en julmiddag den 25 , efter min Mozart koncert som är samma dag. Det ska bli jättekul. 
Sen var det bara till att cykla hem i kylan för blä vad kallt det är nu. 



  

Några glada kompisar som kommit in från kylan förra helgen...
Jari, Dario och Elias

För en stund sedan kom jag hem från en svensk träff här i Olten. Det är några kvinnor med svensk bakgrund som träffas någon gång i månaden för att fira svenska högtider och prata lite svenska. Margret kände en av kvinnorna i gruppen så hon gav mig hennes nummer. Damen heter Alice Clemencé och har bott i Schweiz i 60 år men talar fortfarande perfekt svenska.

Så jag mötte Alice och vi gick tillsammans till hennes vännina där vi skulle fira Lucia.
Det var riktigt mysigt även om jag var den yngsta i sällskapet. Sju sorters kakor fanns det bl.a. lussebullar och pepparkakor (tack gode gud). 

De två äldsta damerna i sällskapet var sjukt sköna och jag tänkte skriva ner vår lilla konversation.
 
- Situation: Jag, Alice och vänninan Ingrid sitter och pratar om Sverige, mestadels politik och klimatmötet i Köpenhamn. De två damerna tycker efter några minuter att det är alldeles för tråkigt att diskutera om huruvida den nuvarande svenska regeringen är bättre än den förra, de vill hellre prata om vilka stiliga politiker det finns. Ganska förståeligt då de båda är runt 90 basst och nog har hört tillräckligt om politik under sina år.


Ingrid - Men den där ...Fahl...eller Feldt...

Alice- En politker? han som är i Köpenhamn?

Ingrid - Nej, han som är stadsminister.

Jag - Jaha, Reinfeldt menar du. 

Ingrid - Ja precis, han verkar ju så rar! Och så har han en vacker fru. Jag såg dem i Svensk Damtidning här om dagen. 

Jag - ...

Alice - Ja men dem tycker jag om.
 
Ingrid - Men den där svenska politikern som är i Köpenhamn han verkar konstig. Vad är det nu han heter?

Alice - Äh Googla det! 




"Den där konstiga svenska politikern som är i Köpenhamn"
eller Anders Carlgren, svensk Miljöminister om man så vill...

Hej !

Idag har jag varit i St. Gallen och Apenzell. Det ligger i den ötra delen av Schweiz. Vi (jag och Margret) åkte först till St. Gallen en vacker stad med en mycket fin gammal stadsdel som är väldigt levande med mycket handel och mycket folk. Det var kallt där så vi gick och huttrade men vi stod ut. St. Gallen är en modestad och är känd för sina fina textilier som är väldigt exklusiva, bl.a. Michelle Obama har kläder gjorda av tyger därifrån.
Något annat som staden är känd för är sin speciella BRATWURST ( vet ni något fulare ord? Om ni gör det skriv det i kommentarerna). Från det ena till det andra minst sagt.

 "Hej, jag heter Heidi och jag kommer från St. Gallen. Ni kanske har hört om staden för den är känd för sina fina tyger och för den superläckra Bratwursten!"....?

Bratwurst



Michelle Obama med St. Gallen kläder

Sedan åkte vi till Appenzell som är en väldigt speciell region med många tradiotioner. Det som slog mig först när vi kom dit var att allt var så litet. Husen var små, gatorna var små, männiksorna är kända för att vara små, till och med korna.
I Appenzell håller man hårt på traditionerna, vid festligeheter har man de typiska kläderna, man spelar den typiska musiken osv.
Appenzell är också den enda regionen i Schweiz där man har direkt demokrati. Det betyder att när det är något som ska bestämmas så samlar man alla små människor på ett litet torg och så räcker man upp en liten hand. Och jag skämta inte, det är faktiskt så det går till. Regionen är även den mest konservativa i Schweiz t.ex så fick kvinnorna först rösträtt 1990 (!).

Så om jag skulle sammanfatta mitt intryck av Appenzell i en liten lista så skulle den se ut såhär:

Smått
Vackert
Traditionellt
Mysigt
Lantligt
Konservativt
Katolskt
Knasigt
?

OK, jag skrev ett inlägg igår som jag själv tyckte var stenkul men jag fick sådana samvetskval och föreställde mig så hemska situationer som följd av publicernadet att jag fick ta bort det.
Då blir ni allt nyfikna på vad det handlar om kan jag tänka mig.
Jag lade upp en del av ett mejl som Hanna skickat till mig. Ett väldigt roligt mejl där hon beskriver en konversation hon hade med en dryg kille i bastun uppe i Ramundberget.

Varför kan jag inte lägga upp det här då undrar ni? Nu är det så att jag tyckte själv att inlägget var klockrent men när jag för en stund sedan cyklade hem från min tyska kurs så föreställde jag mig värsta scenariot där den killen som Hanna pratar om i mejlet på något vänster skulle ha kommit in på min blogg, sett detta, blivit ledsen och besviken och aldrig velat prata med Hanna igen ( det visade sig nämligen att killen ifråga också hade en snäll sida och de kommer nu bra överens). Detta skulle såklart få Hanna att hata mig och skälla ut mig. För hur kunde jag vara så dum att lägga ut något sådant på internet?! och därefter skulle hon säga upp kontakten och vår vänskap skulle för alltid ha ett stort hål där var jag stuckit in kniven. 

Sen kan man ju fundera på hur stor chansen är att den här killen skulle titta in på min blogg när det finns miljoner andra mycket roligare bloggar med blonda 14 åringar, videoupdate och dagens outfit att kolla på.
Men min moralkänsla fick mig att göra det som kändes rätt...att ta bort inlägget.
Nu ska jag bara prata med Hanna och fråga om det är ok om jag lägger upp det geniala inlägget.
Men jag som inte har lärt mig helt hur bloggandet fungerar råkade ju ta bort inlägget helt så det finns inte ens sparat...bra Anna, jättebra, grattis.  


Här får ni en bild på mig och Hanna i Paris som plåster på såren för det försvunna inlägget...

Jag innan konserten i fredags

Förväntansfulla gamlingar

Finally the King´s Singers arrived

Som jag skrev igår så kom Isi hit. Vi började med att avverka ännu en film. Denna gången blev det dock inga vampyrer utan en Tarantino film, Four rooms. Riktigt bra film, facsinerande. Han är ett geni, om än ett galet geni.

Sedan gick vi till Paraiba där det nästan inte var något folk och då bestämde vi oss för att möta upp Elias, Jari, Burri och Dario på Magazin. Sagt och gjort. Min kompis Tamara jobbade i baren på Magazin så jag och Isi fick en gratis drink, Ginger ale. Gratis är gott. Förhoppningsvis så hinner jag och Tamara ses en gång till innan jag åker hem igen, stackarn måste jobba mycket nu i dessa juletider.
Sedan tog vi alla en tequila på Paraiba. Men eftersom det är jul så blev det  såklart inte vilken tequila som helst utan en Tequila Gold, med apelsin och kanel i stället för citron och salt. 


Här kommer lite bilder från kvällen...




Isi och Blondie (Natasa)



Jari, Dario och Elias







Jag kom för en stund sedan hem från Engelberg. Det är ett vackert ställe uppe i bergen ca 1 h 30 min härifrån. Jag blir alltid lika trött och dåsig när jag åker bil så jag somnade med Cabo (labradoren) i baksätet och när jag vaknade upp kändes som att vakna upp i en dröm. Fantastiskt vackert, ett tjockt lager med snö, berg, granar, gamla hus och vinterklädda människor.

Där lufsade vi runt i alla fall och det var vackert och uppfriskande. Byn var även den mycket fin. Något som är speciellt med Engelberg är klostret som finns där. Dit kan människor med för mycket pengar och för lite tid skicka sina barn för att gå i skolan. Jag kanske är orättvis...jag tror att undervisningen är väldigt bra men jag har inte riktigt förstått det där med att skicka iväg sina barn till internat. Jag är absolut inte emot det om barnet själv valt att gå där under sin gymnasie tid eller liknande. Det som dock inte känns rätt är om man skickar iväg sin 9 åriga lilla pojke för att bo i en sovsal med 20 andra pojkar och bara få komma hem två gånger om året. Men sedan har det nog ändrat sig mycket på senare tid och det är inte som det en gång var.

Hmm kom precis på att jag faktiskt vet en kille som går på den skolan. Tobi heter han, eller kallas han...jag vet inte. Han är halvsvensk och hans familj kommer från Olten. Hans storebror går på samma skola som Lisa och David och faktum är att Ali (Tobis bror) och Lisa var tillsammans för x antal år sedan. Tobi har jag träffat ett antal gånger när vi varit ute och han har inte förvandlats till något otäckt så skolan kan ju inte vara så dum ändå.

Nog pratat om klosterskolor, jag hade en fin dag uppe i bergen med snö och och höga berg. Mycket trevligt.   


 

Nu sitter jag här och lyssnar på Paramore, vilken röst tjejen har. Det är så att man blir avundsjuk, svårt att förstå att den lilla tjejen kan ha en så stor röst.
Som den Twilight nörd jag är så kan jag inte låta bli att nämna att vår egen lilla Lykke Li sjunger sin vackra låt "Possibility" i New Moon. Soundtracket till New Moon var lika bra som i förra filmen tycker jag. Muse, the Killers, Lykke Li, Radiohead om jag inte minns fel och så tror jag  även att Paramore hade en låt med.

Hittade här om dagen ett klipp där Paramore gör en cover på Kings of Leons "Use somebody", magiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=qXk_KVNfInU&feature=related

Konserten igår med King´s singers var riktigt bra, imponerande vad man kan göra med sin röst. De sjöng mestadels julsånger och det hela höll på i ca två timmar. Väldigt stämningsfullt.
Efter konserten gick jag till Elias och vi kollade på Burn after reading med Bl.a. George Clooney, Brad Pitt och Tilda Swinton i rollerna. Ännu ett mästerverk av Bröderna Coen. Deras filmer är alltid speciella. Smart humor på något vis, väldigt roligt var det i alla fall.

Nu kommer Isi snart hit och ikväll ska vi joina utelaget som Emil hade sagt. Det blir trevligt. Kanske lagar vi lite mat innan. There is a possibility.

Paramore





Vår egen lilla Lykke Li

Review - King's Singers Christmas

 

New York Sun:

 

 

Within the space of a week, New York heard the two most renowned a cappella groups in the world: Chanticleer and the King's Singers. The former is a 12-man ensemble from San Francisco; the latter is a six-man ensemble from England (King's College, Cambridge). They both sang Christmas programs, Chanticleer at the Metropolitan Museum, and the King's Singers at the Church of St. Ignatius Loyola, not too far from the museum.

De här gubbarna kommer till Olten idag...till Olten! Kan ni tänka er...Olten är en stad på 20 000 pers och de kommer hit av alla ställen. Men jag är glad för jag har en biljett :D Så idag ska jag lyssna på en av de bästa a cappella grupperna i hela världen. Det ser jag fram emot.
En kväll så gav Margret mig en biljett bara sådär i förbigående "Ja just det Anna innan jag glömmer det...här har du en biljett till The King´s singers nästa fredag du sitter på rad åtta" och så gick hon ut genom dörren och där stod jag och gapade. När jag hade stängt munnen och tagit mitt förnuft till fånga så förstod jag vad som precis hade hänt och blev såklart väldigt glad.

Vid kl två igår så for jag och Margret iväg mot Freiburg. Från Olten tar det ungefär 1 tim och 40 min dit. Det är ganska nytt för mig som svensk att man kan komma till ett annat land på mindre än två timmar.

Vi började med att hälsa på Margrets syster. Hon bor i en villa mitt i stan. Huset var väldigt modernt med raka linjer, vita väggar, stengolv, spotlights i taket och automatiska solpaneler. Väldigt tyskt på något vis. Snyggt men lite sterilt. Där blev vi bjudna på kakor och te, mycket trevligt. 




Gutta, Carl och Margret



Sedan åkte vi vidare till Margrets gamla vän, Felix. Han är snickare och gör en massa speciella men vackra saker såsom bord, schackbräden (som är hans passion), stolar mm. Jag fick höra att vissa av hans kunder kunde få vänta i flera år på att få ett bord eller liknande som de beställt. Felix är en väldigt speciell man och om han inte känner för att jobba med en sak så gör han inte det heller. 
Hans verkstad var full av spännande saker som han gjort och allt kändes väldigt gammaldags. Han var en riktig filosof också och vi glömde helt bort tiden när vi var där, tid är för honom inget som han fäster särskilt stor vikt vid. 
När vi skulle gå så gav han mig en present, en liten sak som han snidat. Felix sa att den hade den fulländade formen. Han kallade det en båt men jag kom mer att tänka på en säl när jag såg den. Den var både vacker att titta på och skön att hålla i handen men han var noga med att påpeka att den inte bara är till för att hålla i. Det var ingen sådan där sak som man ska hålla och försöka hantera sin stress med utan detta var konst. 
Felix är även den första person som jag träffat som inte tycker om musik eller i alla fall inte det som vi kallar musik. Han tycker om ljudet av en klocka som tickar eller en tärning som rullar över ett bord men han kunde inte bry sig mindre om varken Mozart eller Händel.  




Ett hörn av Felix verkstad





Den lilla träskon hittade han när han var ute och vandrade i Kanada 


Sedan åkte vi vidare till Universitetet och där kom jag en timma för sent för de hade redan övat alla sånger och hur vi skulle gå in. Så när jag kom så var det bara fem min tills Lucia tåget skulle tuffa in så det var bara för mig att kasta på mig klänning och glitter och knalla efter de andra in i salen. Jag kunde som tur var de flesta sångerna så det gick ok men det var några sånger som jag aldrig hört förut så då fick jag mima. De andra i Luciatåget var studenter som studerade Skandinavistik och studerar man det så måste man lära sig två Skandinaviska språk och de flesta läste svanska och norska. Det fanns även fyra svenska tjejer där som jag pratade lite snabbt med.
Efter sången var det dags för mat och kakor. Då fick man ta för sig av olika skandinaviska och tyska specialiteter. Vi satt vid samma bord som Lotta och Filip (som vi var ditbjudna av) och Filips föräldrar. Även en finsk/svensk lärare och en dansk professor satt vid vårt bord.
Denna kvällen fick jag användning för alla mina språkkunskaper då jag pratade svenska med Lotta och Filip, danska med danska professorn, engelska med Filips pappa (som är engelsklärare och pratar som att han kommer från Cambridge), tyska med Margret och resten av de tyskspråkiga och spanska med en kvinna från Argentina som satt vid bordet bakom oss...Behöver jag nämna att jag var ganska förvirrad efteråt? Då talade jag istället svenska med Margret, tyska med Lotta och danska med Filips föräldrar. EEEEHHHH som Karin hade sagt.




Har tyvärr ingen bild från Luciatåget så ni får nöja er med denna från middagen efteråt...
En dansk, en finsk och en tysk. Detta var inte möjligt på 40 talet inte...

Nu åker jag snart till Freiburg för Lucia firande med "Skandinaviska föreningen" (haha). Ska bli kul.

Tänkte även att jag skulle lägga upp lite bilder på mitt Crib här i Olten med undantag för Hanna och familjen där

hemma så vet ni ju inte hur det ser ut.





Skrivbordet som ni ser...







Bokhyllan och alla väskor...




....





Ena garderoben....






Mina Dalahästar...





Och jag idag...

HEJ!

Idag (ok, igår kl är 00.05) har varit en relativt händelserik dag. Var först på min tyskakurs, det var roligt som vanligt och jag kommer bra överens med resten av gänget även om vi är en knasig samling människor. Jag pratar mest med Eric, ensam killen i klassen för han är roligast och pratar mycket. Han kommer från Malaysia men bor nu med sin flickvän här i Schweiz.
Om man skulle blunda och inte se det uppenbara, att han kommer från Asien, som de flesta vet så har ju asiater ett mycket karaktäristiskt utseende...som resten av jordens befolkning beroende på vilken världsdel man kommer ifrån, så skulle man höra det på det lite lustiga men gulliga sättet han uttalar de tyska orden på.
Låt mig ge ett exempel: I tyskan så heter jag - Ich. Detta uttalas "Isch" med ett tydligt schhh ljud. Detta ljudet har man inte hört många gånger i sitt liv om man kommer från Asien, eller så är det stavningen som är knasig för dem...jag vet inte. Grejen är i alla fall att Eric säger "Ikk" i stället för "Ich".
 "Ich heise Eric" blir då...

"Ikk hajsi Elic". (observera även att e blir till i och r blir till l)

Är det inte för gulligt?! Jag gillar det, det är charmigt. Själv får jag höra att min tyska är lustig och det står jag för. Jag har alltid tyckt att tyska inte är det vackraste språket under denna himmel och jag vill inte gå över helt till den mörka sidan genom att även tala äkta, brutal tyska...då talar jag hellre lustigt ;)

Har precis pratat med Lisas kusins fru, Lotta. Hon är svensk men bor med Filip (Lisas kusin) i Freiburg, Tyskland. De ska på Universitetet där hon jobbar, ha ett Lucia tåg och hon frågade om jag ville komma och vara med. Självklart vill jag det! Så på torsdag bär det av med Margret till Freiburg, ska bli jätteroligt.





Antingen blir det helknasigt, ungefär som på den här bilden...

Eller så blir det vackert och stämningsfullt som på den här :)

Idag står regnet som spön i backen. Jag hade tänkt att cykla till biblioteket och sitta där med några tyskaböcker men de planerna grusades när jag tittade ut genom fönstret. 

Vi hade besök av en Bernhards patienter idag vid middagen. En jätte trevlig kille från Zürich som kommer till Bernhard några gånger om året och faktum är att jag har träffat honom förut. Han var här när jag och Hanna var på vår interrrail i slutet av sommaren. 
Han har precis läst klart till "electrical ingenier", i tio år har han studerat och jobbat samtidigt. Jobbat på dagen och läst på kvällen och därtill på det bästa ingenjörs universitetet i Schweiz (ETH). Man får ingenting gratis här nere, vill man någonstans så får man vara beredd att betala, både pengar och slit. 

Trots en bra utbildning och kvalifikationer är det väldigt svårt att få jobb. Men han hade ett jobb i två veckor för ett tag sedan men han lämnade det för som han sa, han hade aldrig varit med om något liknande. Det var som en sekt eller en djungel och det fanns ett farligt djur som alla fruktade. Det farliga djuret var oturligt nog chefen. Totalt skoningslös man. Ingen som jobbade på firman ville egentligen vara där.  De anställda var där för att de inte hittat något annat jobb och om de fick chansen så bytte de jobb så snabbt som möjligt.
En dag sparkade chefen en man för att han inte gick med på att bli inringd på en söndag. 

Då tyckte vår vän att nu får det vara nog. Han fyllde i avskedsansökan och gick till chefen. Han talade om vad han tyckte om firman och hur den sköttes och att han ville sluta. Chefen blev tydligen väldigt provocerad av detta för han praktiskt taget slängde ut honom. Han attackerade den intet ont anande före detta anställda och slände ner honom på golvet innan han släpade ut honom. 
Helt sjukt.

    

Igår kväll bar det av ut på stan. Här går alla från och med en ålder av 15 år ut varje helg, fredag och lördag. Så vi kan konstatera att det sociala är lite mer livfullt här än i Sverige. Så väl på stan så mötte jag upp Jasmina från mitt handbollslag, en gullig tjej som älskar att prata engelska och att lyssna på Swedish house maffia. Därför tyckte hon att mitt sällskap kunde passa sig för kvällen.

Vi gick till Paraiba där vi mötte mina polers Martin, Jari och Elias. Sedan kom även Lili som jag träffade på Jaris 18 års fest förra lördagen. Efterson Lili är spansk så underhöll vi oss med att prata lite spanska. Sedan mötte vi David Ly aka. Kinesen som han kallas och Gom. Trevligt trevligt.

Bredvid vårt favorit hang out ställe (Paraiba) finns en lokal som kallas Schützi, där har de nästan varje helg någon sorts spelning och igår var det "Mad Santa " med hårdrock/metall för hela slanten. Vi gick dit för att se om det fanns några kända ansikten på slagfältet utanför och stod där en stund innan vi bestämde oss för att gå tillbaka till Paraiba. Jari fick sedan den briljanta idén att ta med sig en av lyktorna som fanns runt avspärrningen där var folket stod. Detta fick oss att spinna vidare på kvällens ämne, nämligen Snickers reklamen. Har ni sett den? Där de i slutet skriker "Get some nuts!" till någon stackars människa som tydligen inte har några. Jag föreslog Jari att stanna nästa bil, vifta med lyktan och fråga om de har sett några nötter för han har tappat bort sina. Toppen idé tyckte alla förutom Jari, av någon anledning.

Jag och Jari på födelsedags festen förra helgen :)  Vi hade roligt, syns det?

Hej!

Igår kväll blev den första fredagen sedan jag kom hit som var utan party. Elias och jag skulle kolla på film hemma hos honom och han hade lovat att skriva till mig nör han var hemma så att jag visste när jag skulle komma. Vid kl åtta hade jag fortfarande inte fått något sms så jag började gå runt och mummla saker som hade att göra med att killar inte kan hålla vad de lovar och att man alltid får ta tag i det själv. Någon annan som känner igen sig i det här? Killar lovar att ringa, smsa eller whatever och så går man och väntar men inte är det någon som hör av sig, så det slutar med att man själv får plocka upp telefonen och kolla vad de håller på med och då svarar de något i stil med "Anna, vem?"

Lät jag aningens bitter där? Nu förhöll det sig faktiskt så att Elias hade skickat ett sms men det hade på något vänster inte kommit fram. Och ja, jag tror på denna ursäkten. När jag ringde och frågade "Wazzup?"  så undrade han varför jag inte svarat på hans meddelande och det var nästan ombytta roller där, han var tjejen och jag killen.

Jag drog dit i alla fall och vi tittade på Commitments en riktigt skön och rolig film med massa soul musik. Den utspelar sig i Dublin på Irland. Mycket sevärd film och man fick sig många skratt.
Många bra musikfilmer verkar komma från Irland, eller i alla fall utspela sig på Irland, däribland filmen Once. Har ni inte sett den så den! Väldigt vacker.

Idag kunde jag dock inte hålla mig ifrån att pilla på alla hans musik grejor. Han har ett elpiano, saxofon och en massa elektrisk musikutrustning. Däribland Dj utrustning. Fick höra lite på en låt som han jobbar på till sitt band tror jag. Han var inte nöjd men jag tyckte dock att det var riktigt bra. Sen bar det av för honom för band övning, bandet heter inget mindre än "Lizzard chili soup" och spelar någon sorts Reggea tror jag.  

Och nu är frågan för mig om jag ska åka till Zofingen och gå på auktion. Jag tycker det är ganska spännande. Jag gillar ju gamla saker och det vore riktigt kul att se hur en auktion går till.

Detta är dagens låt, älskar introt det är helt fantastiskt

http://www.youtube.com/watch?v=GQ6s44lfmXA&feature=PlayList&p=5769F6DCBF204AEF&index=2&playnext=3&playnext_from=PL