AnTi

Nu har jag varit och lämnat av Malle på flygplatsen. Hon har varit här sedan i onsdags och vi har haft jättetrevligt och roligt. Tyvärr för henne så har hon fått kommit i min ” Åh , Herregud jag åker hem om mindre än en vecka! ” period. Så jag har varit omväxlande glad och förtvivlad. Glad för att komma hem och träffa alla härliga vänner och familj och förtvivlad över att lämna alla vänner här nere.

Jag har träffat så otroligt fina människor här nere och fått så bra vänner.  Vi har haft så roligt och upplevt så mycket tillsammans. Detta gör det så svårt att lämna dem.

Tankarna som går runt i mitt huvud när jag är sådär förtvivlad är att jag kanske aldrig kommer få träffa mina vänner här igen. Och jag är rädd att tappa kontakten för sanningen är ju den att jag nog inte kommer hålla kontakten med i alla fall hälften av dem vare sig jag vill eller inte.
Med tiden så händer det så många olika saker och man är på så olika ställen i livet och träffar andra människor att man inte kan hålla kontakten med alla som man har träffat. Det är ju egentligen en del av livet, människor kommer och människor går… men det gör mig ändå så ledsen att tänka på.

Sedan har jag också lite sådär Lidköpingsångest… kommer jag bli helt apatisk när jag kommer tillbaka i de gamla fotspåren eller kommer jag att kunna ta itu med det som behövs?
Jag ska nog skriva en lista på saker som ska göras när jag kommer hem, projekt som ska startas osv. 
 
Förhoppningsvis kommer jag hem som en glad Anna som har varit ute och upplevt en liten del av världen och har många nya idéer och tankar och kanske bara kanske har jag blivit lite visare än innan.




                          

Det här är personerna jag ska dela hus med när jag kommer hem :)

Men trots separationsångest och ledsna avsked så kommer jag hem till en trygg familj, vänner vars sällskap och vishet jag saknat och en hemstad som är välbekant men ändå älskad. 

                                    Lidköping i mörker med sin stolthet Rådhuset i bakgrunden...